De senaste dagarnas debatt på Facebook har kretsat mycket kring att söka en politisk och ideologisk hemvist för Dyrare mat, nu! Initiativet beskylls för att vara liberalt, kommunistiskt och här om dagen fick jag ett mail som påstod att det jag stod för hörde hemma hos Sverigedemokraterna.

Vilka är egentligen ingredienserna i denna ideologiska soppa och finns det en sanning?

Vi börjar i påståendet att lågprisjakten har negativa konsekvenser. Jag har tidigare skrivit om vart gränserna för hur vår mat produceras borde gå. Såväl konsumentorganisationer, politiker, producentorganisationer, FNs experter och handelns kedjor är överens om att prispressen på mat gör att producenter tvingas ta genvägar i produktionen för att kunna producera maten till ett pris som kan konkurrera på marknaden. Men vem ansvarar för prispressen?

Det finns naturligtvis inte en ensam aktör som bär ansvaret. Men handeln gör det för att få vår uppmärksamhet i djungeln av röda prislappar. Vi konsumenter dras frivilligt eller ofrivilligt med i jakten. Antingen som en följd av att vi inte får tillräckligt med information för att kunna fatta beslut i linje med våra värderingar, eller för att vi vill eller måste prioritera att lägga våra pengar på något annat än mat.

Möjligheten att pressa priserna på det här sättet har gjorts möjlig tack vare politiken, eller i många fall bristen på politik. Med politiken har vi valt att subventionera billig fossil energi, vi betalar effekterna av miljöförstöringen med skattepengar istället för att beskatta den som åstadkommer miljöförstöringen, och bristen på politik i många länder gör det möjligt att bryta mot mänskliga rättigheter och producera mat på rent förkastligt sätt.

Det har varit en negativ spiral i snart 60 år, sedan konstgödslet uppfanns. För att bryta den måste alla de aktörer som ingår i kedjan från jord till bord vara med och hitta lösningar. För som jag skrev, vi är ju överens om att det finns ett problem.

Det är nu den politiska soppan serveras. Man kan välja att lägga hela ansvaret på det kapitalistiska systemet. Man kan välja att tro på att marknaden själv ska lösa problemen. Och man kan ha en åsikt på hela den politiska skalan där emellan. Vi kan välja att betala en större eller mindre del av maten med skatt (läs subventioner), ställa om till en inhemsk konsumtion eller fokusera på fackliga rättigheter för småbrukare. Inte förrän den dag vi faktiskt har en verkligt hållbar matproduktion är jag beredd att tala om sanningar.

Och mycket går att göra helt utan stöd av politiken. Företag kan gå i bräschen och marknadsföra andra värden än varans pris. Konsumenter kan ställe krav och påverka sin lokala handlare.

Det enda vi kan vara riktigt säkra på är:

1. Det sätt vi idag producerar och konsumerar mat på är inte hållbart.
2. Tills dess måste vi debattera, diskutera och bidra på de sätt vi kan utifrån våra egna förutsättningar som konsument, politiker eller företagare, till att bryta den negativa spiralen.

I dagarna två har Matsverige samlats på Öland för att diskutera framtiden i Eskil Erlandssons vision om Sverige som Europas nya matland. Cirka 300 personer fanns på plats: kockar, producenter, förädlade, handel, grossister, branschorganisationer, myndigheter med mera, med mera.

Eskil Erlandsson invigningstalar på Matlandetkonferensen

Jag, Linus Källander, hade inför konferensen tillsammans med Naturskyddsföreningen, Sveriges Konsumenter och ABF gjort ett gemensamt utspel där vi i samband med nyheten att vi själva släpper Livsmedelsverkets stoppade kostråd, ifrågasatte Eskil för vilka värden som var viktigast i Matlandetsatsningen. ”Går visionen om en fri marknad för visionen om en långsiktigt hållbar matproduktion?”

Frågeställningen var synnerligen aktuell på konferensen. Men tyvärr inte så mycket från scenen som i pausdiskussionerna. Moderator Tomas Tengby avslutade första dagen med att konstatera att ”det verkar som att vi är ganska överens”. Min uppfattning att departementets ambition att hålla fred i lägren inneburit att man lägger locket på över de frågeställningar där vi har olika ambitioner.

Är det en bra eller dålig ambition? Jag måste efter de här dagarna tillstyrka att Matlandet Sverige-satsningen är viktig för att ge självförtroende till en bransch med orättvist låg status. Det finns potential för en utvecklad matkultur i Sverige.  Men trots lovvärda ord om hur viktigt det är att höja statusen för primärproduktionen, alltså bonden, och trots att man pratar om vikten av bra svensk offentlig mat, så är det bara förädlingen som står i fokus.

Kanske beror det på att dessa konferenser ligger mitt under skördetid? Hade lokalen varit full av bönder hade diskussionen sannerligen sett annorlunda ut.

Hur som helst är det kanske inte så konstigt att diskussionen då snarare handlar om att hitta sätt att ”marknadsföra Sverige” istället för att ”uppvärdera vår egen matproduktion”. Och då kanske det inte är så konstigt att visionen om frihandel hamnar före visionen om ett lantbruk som inte tär på jordens resurser.

Eskil nämner ofta just detta jordbruk som framtidens melodi. Men jag ställer mig tveksam till att vi kan nå dit när de goda exempel som lyfts på konferensen presenteras av Mc Donalds och den italienska Parmesanosten.

Eskil behöver våga lyfta på locket och på allvar uttala att Sverige ska gå före vad gäller att producera god mat av hög kvalitet på ett sätt som inte tär på våra ändliga resurser.

DEBATT. Maten har blivit så billig att vi har råd att slänga mer än var fjärde matkasse. Prisjakten på mat har gjort oss alla till förlorare, där det verkliga priset betalas av miljön och framtida generationer. Därför kräver vi dyrare mat, nu! skriver Linus Källander, initiativtagare till tankesmedjan Dyrare mat, NU!

Läs hela debattartikeln här:

Politikerbloggen.