Vilken matkultur fostrar vi våra barn till?

Skribent:

Inför perioder av undervisning (inför blivande pedagoger i förskola och skola) har jag alltid gjort lite fältstudier, det behövs belägg för det jag aningen provocerande står och påstår.  Jag har t ex kollat in hur folk konsumerar, frågat människor hur de tänker angående mat och barn,  samt tagit del av nya rön och ”gamla sanningar”.

Vid ett tillfälle valde jag att luncha/fika på samma restaurang under ganska lång tid, och passade då på att undersöka hur barnfamiljer beter sig. Restaurangen ligger i anslutning till ett populärt museum, har ganska brett utbud av ekologiskt, alltid råvarubaserad och nylagad lunch,  och ett mycket stort utbud av kakor, bullar, efterrätter, mellanmål, drycker av samma kvalitet. Det finns också en liten del förpackat, som konventionell glass och tetrapack med dryck.

Hur väljer då vuxna med barn? Jag vill påstå att vuxenvärlden till stor del tvingar på barnen uppfattningen om att fika  skall vara hygieniskt förpackat, exakt likformigt och smaka samma varje gång. I princip alla vuxna är inne på samma linje,  ”Vilken glass vill du ha?” eller ”Skall vi ta en glass?”, sommar som vinter. Det slutar oftast med en glass och en festis, vad än barnen har önskat från början, och när riktigt små barn får välja själva hamnar fokus naturligtvis på det mest färgglada i fryslådan, bl a för att den står i deras höjd. Jag ställer mig överhuvudtaget totalt oförstående till  att man låter tvååringar bestämma själv vad de ska köpa.

Vid lunchtid har jag upprepade gånger hört barn som önskat MAT av alla möjliga sorter (kalops, pannbiff, omelett, fiskbullar), men de vuxna kontrar med pannkakor och sylt, eller helt enkelt fika. ”Du gillar inte köttbullar!” är något som jag hört mer än en gång. Om det ändå blir en barnportion av en huvudrätt, kommer kommentaren ofta vid salladsbuffén. ”Du gillar inte…!” Som om man någonsin får en chans att lära sig gilla något, om initiativet alltid stoppas. Det kostar inte en krona mer för lunchen om de får ta en liten hög sallad, riven vitkål eller fem marinerade bönor. En annan variant är  föräldrar/mor-/far-föräldrar som kommer in, tittar snabbt och släpar barnen vidare till McDonalds. Inte så sällan storgråter barnen när de går.

Väldigt få frågar överhuvudtaget barn om de vill ha något annat än glass, fast det finns flera sorters smörgåsar, småkakor, bullar, pajer, ostkakor och mjuka kakor strax bredvid. Alldeles för många gånger förvägras barnen smörgås, trots att de inte vill ha något sött alls, står de till slut där med en glass. Detta är det vanliga, jag har frågat restaurangens personal.

Det finns andra, de som utan att ens diskutera köper lunch och barnportion till barnen, låter barnen gå och plocka lite rivna morötter och sen ta en småkaka till efterrätt. Dessa familjer beter sig inte likadant som ”de färdigförpackade” överhuvudtaget. De sitter länge, i lugn och ro. Barnen smakar och äter eller förkastar. Det är stillsamt och inga högar av omslagspapper på bordet, föräldrarna småpratar och tar en kopp kaffe på maten. Ingen stress.

Jag vill att vi tänker över vad vi förmedlar till barnen, vad som är lyxigt och mysigt, och att vi ger dem möjlighet att prova själva, för att ge dem så rika möjligheter till matkultur som möjligt.

Jag vill också att vi på ett tidigt stadium vänjer barn vid att allt inte finns att få alltid.

Detta kan lägga grunden till medvetenhet, aktiva val och ansvarsfull konsumtion.

Kategorier: Åsikt & debatt, Inspiration / Livsstil
Dela

Etiketter: , , , , ,