Förr, för länge sedan odlade bönderna framförallt för den egna familjens behov och sålde överskottet på den lokala marknaden. Då odlade man lite av varje. Då visste man att barnen skulle äta morötterna direkt i landet. Att köttet skulle tillagas i det egna köket. Att åkern inte bara är en produktionsenhet, det är där som katten gör sina graciösa utfall mot mössen. Det är där barnen vet att de inte får leka, men självklart gör det ändå.

Idag är det få lantbrukare som odlar för det egna köket. Och givetvis behöver vi odla i större skala, men kanske måste vi få tillbaka tankesättet. För vilken bonde skulle flygbomba sin åker med bekämpningsmedel om det är de egna barnen som springer längs raderna. Skulle man använda lika mycket antibiotika och hormoner till korna om man skulle äta köttet själv? Skulle man ha flera tusen kycklingar i en alldeles för liten industrilokal om man hade en tolvårig dotter som ville behålla varenda en?

Ingen trålar i sin egen sjö. Ingen förgiftar sin egen mat. Ingen ger sin egen familj slavkontrakt och minimilöner. Ingen sover hos en beligan blue för att lyssna på när den tuggar medan man somnar.

Jag vet att det är lite naivt. Jag vet att det är pitoreskt och att jordbrukslivet alltid varit hårt. Men jag vill att något barn ska vilja ha grisarna i koppel och leka med dem fastän ”grisar sa inte ha roligt”. Jag vill att den som odlat havre ska koka gröt på den själv. Jag vill att den som odlar matoke ska vara stolt över att den mättar både den egna familjen och mig på en annan kontinent. Jag vill att någon ska klappa korna.