Det Anna skrev: att folk handlat ”ingenting” tycker jag är en bra tanke, jag har samma känsla när jag ser andra handla, att det blir liksom inte mat av det man köper, kanske varma mackor, men liksom inte maträtter. Hur kan man lägga upp tips för att handla saker som blir mat? Kanske tvinga sig att göra en lista på vad som är ingredienser och vad som är tillbehör eller mellanmål/snacks. Skulle gissa att ingredienserna för många är den minsta delen. Egentligen tror jag att det räcker med att ha en lista för flera dagars mat, helst två veckor. Vi skriver aldrig upp ”4 sorters mjukost”, ”olika chokladpuddingsförpackningar vi inte känner igen men blir nyfikna på”, ”färdigmat” med mera. Vi skriver upp ingredienser, och köper ingredienser.

Mina föräldrar började säga att de inte hade någon mat hemma, vilket är konstigt då man ser en full frys, en full kyl och ett fullt skafferi. Med fem olika sorters fisk, qourn, grönskaker i massor, gryn, baljväxter, pasta, potatis, ris, mejeriprodukter med mera. Men där fanns ingen mat. Inget som man bara kunde ta upp och värma.

Och det konstiga är ju att de var i det närmaste gröna vågare en gång. De bakade sitt bröd, de vägrade multinationella företags produkter. Men stress och trötthet gör att alla gamla tankar försvinner. De orkade inte stå emot mina önskemål om coca cola, våra önskemål om godis. Det blev mindre kvar av idéerna. Det blev svårare att vara principfast, jag tror att de kände att de kämpade ett förlorat krig. Livmedelsmaffians glada dagar hade vunnit, hade tagit överhanden. Kvar blir tanken om enkelt. Och enkelt är micron, inte spisen. De köper färdig sallad, blandad skuren sallad i påse. Med ett helt trädgårdsland utanför fönstret. De köper pajer, färdiga pajer, fantastiskt goda, lagade i butiken, men för 120kr styck.

För mig handlar det inte bara om dumhet, för mig handlar det om ett samhälle, där vi inte har tid för varandra. Där vi inte ser det som är framför oss därför att vi förväntas tänka på så mycket annat. Jag har sett flera som tar fram kokboken och suckar lite när de ska göra omelett. Det handlar inte om att man inte kan laga mat, det handlar om att man inte orkar försöka minnas hur man gör. Eller orkar vara kreativ.

För mig handlar dyrare mat om väldigt mycket. Det handlar om att starta en ny grön våg, men inte att alla ska skaffa höns, utan snarare om att värdesätta maten, värdesätta tiden det tar att laga maten, värdesätta sällskapet när man lagar mat. Värdesätta råvarorna, producenterna. Och framförallt oss själva. Vi skyndar att hinna äta innan tv, för vi vill inte missa så ska det låta. Men Peter Settman märker inte om vi sitter där, för honom spelar det ingen roll. Men vi märker tiden vi spenderar med peter settman istället för med varandra. Jag tror att vi förlorar mycket av det vi tycker är viktigt, som vi tror på, som vi kämpat för, medan vi låter oss passivt roas.

Vi bad min frus mormor att lära oss sticka för ett par veckor sedan. Kanske kan vi komma ihåg, i alla fall ibland, att man kan stänga av peter settman, och sticka tillsammans, att prata med varandra. Jag tror att en annan värld är möjlig. Och jag tror att mina föräldrar hade rätt. DÅ.