Det är björnbärssylt. Björnbär är något man får göra sig förtjänt av. De försvarar sig. Man har stått i över en timma och rivit sig på taggarna. Håret har fastnat, byxorna är fulla av taggar och det känns som att mängden i påsen är ungefär densamma som för en halvtimma sedan. Men sen. När man lägger sylten i kall fil är det en fantastisk känsla. Det är inte bara sylt. Det är en belöning. Det är som om naturen säger, ok, nu har du visat dig värdig.

Det ligger faktiskt två liter svamp i frysen också. Kantareller och trattkantareller. Och det är lite samma sak med dem. Man vandrar, man tar sig runt utanför stigarna. Klättrar över taggtrådar och kryper under granar. Det kan kännas som om just den skogen man själv går i är den enda där det inte växer någon svamp alls. Och så plötsligt står de där. Gula, stolta, fina. Det är en lycka som är svår att hitta på något annat sätt. Och i år har det varit många sådana stunder. Mycket lycka. Mycket svamp.

Kanske får vi kämpa lite för lite för maten idag? Kanske har vi vant oss för mycket vid att det alltid finns tusentals råvaror att välja mellan och att vi slipper fundera på hur de ska tillagas för att halvfabrikaten löser det åt oss. Men vem blir lycklig av pulversoppa? Vems puls börjar rusa av ost och skinkpaj i portionsförpackning? Vem kommer berätta för sina barnbarn om micropizza?

Naturligtvis måste inte varje måltid vara en njutning för gom och öga. Det är helt ok att göra vardagsmat av slentrian. Så länge vi då och då låter oss lockas av riktigt fina säsongsråvaror eller tar oss ut i naturen för att kämpa tillsammans med den för den själsliga överlevnaden. Det finns fortfarande massor av björnbär, svamp och annat härligt. Ska vi se vem som hinner till dem först?