I globala syd finns alla förutsättningar för framgångsrik matproduktion. Klimatet, jordarna, stora rurala befolkningar och en växande efterfrågan. Trots detta är många länder i syd beroende av import för att klara av att förse sina befolkningar med dess grundläggande behov. Jag ska försöka  reda ut vad detta beror på.

Under kolonialismen utnyttjades landområden i globala syd för produktion av tropiska grödor som kom att få oerhört stor ekonomisk betydelse för kolonisatörerna. Kaffe, bomull, socker med mer infördes på storskaliga plantage-jordbruk och dessa utgjorde även efter frigörelse processen ofta livsnerven i de unga nationernas ekonomier.

Så kom 70-talets oljekris. De unga länderna i globala syd var i stor utsträckning råvaruberoende. Att utvinna och exportera råvaror kräver ofta mycket olja och oljepriset steg nu i taket i mitten av 70-talet. Redan tyngda av stora lån, vars ränta nu steg drastiskt, hamnade många länder i syd i en ekonomisk kris. Resultatet blev nya lån från Världsbanken och World Trade Organization. Dessa lån kom med krav på motprestationer. Staternas kostnader, och därmed verksamhet, skulle minska och länderna fick tydliga rekommendationer  om vilken typ av produktion de skulle syssla med. Grundtanken var, gör mer av det ni är duktiga på. Länder som odlade kaffe fick rekommendationen att satsa mer på just kaffe, länder som satsade socker skulle göra det i större utsträckning osv.

Problemet var att många länder fick samma råd, världsproduktionen av te, kaffe, socker och andra tropiska grödor sköt i höjden. Tanken var att det borde ju marknaden kunna reglera. Det borde bli olönsamt och bönderna skulle kunna satsa på andra grödor. På ekonomernas papper såg det bra ut, men i en värld full av ojämlika handelshinder blev verkligheten en annan.

Inspirerade av Sveriges exempel införde flera länder i Europa jordbrukssubventioner för att stabilisera priserna på jordbruksprodukter och säkra livsmedelstillgången under perioden närmast efter andra världskriget. När arbetet med stål och kol-unionen och senare EU inleddes var dessa tankar fortfarande högst aktuella och subventionerna blev basen i det nya samarbetets ekonomi. Men samtidigt blev subventionerna en återvändsgränd. När bönderna fick bidragsincitament att producera ledde detta till en överproduktion på allsköns livsmedel. Detta överflöd köpte EU antingen tillbaks eller så försökte man sälja detta på världsmarknaden.

När de subventionerade grödorna kom ut på världsmarknaden låg de ofta långt under världsmarknadspriset, ja inte sällan under produktionspriset. EU-produkternas orealistiskt låga pris på världsmarknaden gjorde det i allt väsentligt omöjligt för Syds bönder att börja producera vete, majs, kött och mjölkprodukter i någon större skala utan de blev istället hänvisade till de tropiska grödor som ”alla andra” odlar. Den direkta konsekvensen blev att de länder där dessa bönder är verksamma aldrig kom i närheten av att bli självförsörjande på livsmedel, trots förmånligt klimat, goda jordar och inte sällan en majoritet av befolkningen involverade i jordbruk.

Så såg situationen ut för 20 år sedan och så ser den ut idag.

Vill ni läsa mer om hur dessa produktionsmönster växte fram kan jag rekommendera ”Europe and the people without history” av Eric Wolf.

Bra och tillgänglig läsning om tiden runt oljekrisen finns i några kapitel av E.J Hobsbawns  utmärkta genomgång av det korta 1900-talet  ”Ytterligheternas tidsålder”.

Avslutningsvis är Stefan De Vylders m fl. ”De minst utvecklade länderna och världshandeln” en utmärkt introduktion till handel och utveckling.