Tanken med dyrare mat är naturligtvis inte att man tycker det är kul att människor ska betala mer. Syftet  är att producera mat av hög kvalitet på ett hållbart sätt och där jordbrukaren får en skälig lön. Detta kostar mer än vad mat i Sverige idag normalt gör. Målet är alltså en miljövänligare och rättvisare matproduktion. Frågan man då ställer sig är: Räcker det med att priserna på mat stiger?

Dagens produktion och distribution av livsmedel är i stor utsträckning globaliserad. Tyvärr kontrolleras stora delar av jordbruksmarknaden av en liten grupp multinationella företag. Det som i affären kan se ut som en stor variation av mat från en mängd olika ställen kommer i själva verket från ett fåtal företag och råvaror. I USA t.ex kontrollerar de fyra största företagen ca 63 % av spannmålsmarknaden och de tre största, 82 % av majsexporten. De har stor kontroll över inköp och försäljning av råvaror från jordbrukare och till konsumenter men också försäljning av utsäde etc till jordbrukaren. Det finns en hel del mellanhänder mellan jordbrukare och konsument men ett fåtal företagskonglomerat som kontrollerar båda leden. Det är en anledning till att priserna på mat kan stiga för konsumenterna samtidigt som de sjunker för jordbrukaren. Människor i fattiga delar av världen är speciellt utsatta, eftersom de bland annat har ett stort ekonomiskt underläge. Ett färskt exempel på detta är en av SwedWatchs senaste rapport om missförhållanden och miljöförstöring i kaffeproduktionen. Lågt pris visade sig vara stor anledning till detta. Medan kaffeodlarnas inkomster har minskat har de stora kaffeföretagen gjort enorma vinster. Även importländernas konsumenter tjänar på detta eftersom de kan köpa billigt kaffe.

Det gör det hela lite mer komplicerat. Det räcker inte med högre priser för att nå målet vi satte upp i början. Hur ska jordbrukaren får mer betalt?

Jordbrukarna måste till att börja med få äga och bruka sin mark. Idag ökar problemen med land-grabbing. Stora ekonomiska intressen, i form av företag och länder, formligen lägger beslag på jordbruksmark i utvecklingsländerna. När marken ägs av investerare och storföretag så bidrar inte alltid höga priser på de basgrödor som produceras till att fattiga småbrukare och lantarbetare får mer betalt. I Brasilien äger mindre än en procent av befolkningen 40 % av jordbruksmarken. Till och med Världsbanken har reagerat och vill införa en ”socialt acceptabel land-grabbing”. Tyvärr så har inte jordbrukare alltid papper på att de äger marken och kan därför inte hävda sin rätt till den om inte landet i fråga sätter befolkningens rättigheter före storföretagens påtryckningar och ekonomiska intressen. Det finns idag någorlunda bra sätt att hävda denna rätt genom FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna från 1966. Enligt denna konvention har i stort sett alla länder (USA undantaget) åtagit sig att skydda och respektera sina invånares rätt att kunna försörja sig. Att tillåta utländska investerare att köra undan människor från den mark de odlar, är ett tydligt brott mot denna konvention.

Vi måste också se till att vi får en handel med färre mellanhänder och där jordbrukaren garanteras en viss procent av priset, den största delen. Fair Trade ett sätt att försöka bryta trenden med mellanhänder, som tar upp stor del av vinsterna, och istället se till att jordbrukarna får större del i vinsten. Lokalmarknader som bondens marknad och gårdsbutiker ett annat.

Framför allt måste större krav ställas på handelsavtal för att ändra det system där det idag är ekonomisk vinning för företag som går före mänskliga rättigheter och miljö.

Vem som tjänar på dyrare mat beror alltså mycket på vilket sätt maten blir dyrare. Man kan då inte bara sträva efter acceptans för högre priser och arbeta för att mat ska få kosta mer. Vi måste också se till att priset höjs av rätt skäl och att pengarna hamnar på rätt ställe. Det vill säga högre kvalitet på maten, en långsiktigt hållbar produktion och att pengarna hamnar hos jordbrukaren. Något som kan vara lite enklare att åstadkomma för produkter från Sverige.

Georg Andersson
Latinamerikagrupperna Malmö/Lund