Vatten och lagstiftning

Ett lands vattenlagstiftning är nära relaterat till två faktorer; landets politiskt-ekonomiska system och landets tillgång på vatten. Detta har lett till de radikalt olika synerna på vatten som visas upp i lagstiftningar runt om i världen.

I länder där det är gott om vatten och där det har funnits en stark nationalstat (ex. nordeuropa) har lagstiftningen gett medborgarna ett slags frihet under ansvarstillstånd. Antingen är användningen fri (Riparian rights doctrine) eller så begränsas uttaget av grundvatten (Correlative rights doctrine), allt under förutsättning att ingen åverkan är gjord på vattnets kvalitet. För att alla användare längs ett vattendrag ska få samma vattenkvalitet ska det återlämnas i samma skick som man tog upp det. Ingen kan äga vattnet, även om ägare kan få förtur på användandet av vatten på sin mark. Systemet bygger på att det finns myndigheter som kan kontrollera användandet och ett stort mått tilltro till användarnas sunda förnuft.

I länder med begränsad tillgång på vatten så finns det tre olika sätt att hantera vattenlagstiftning. Mer marknadsorienterade länder (ex. USA) har ibland valt att göra om vatten till en ren handelsvara (The prior appropriation rights doctrine). Det fungerar så att den som är först på plats vid en källa eller längst upp långs ett flöde har rätt att sälja vatten oberoende av konsekvenser för andra användare. Ett exempel på när systemet kan missbrukas är den tidigare nämnda Rio Grande i USA och Mexico.

Islamiska lagar är ett annat system som används i vattenfattiga länder framför allt i mellanöstern. Det bygger på en idé där vattendrag är indelade i tre kategorier, i sig indelade i ytterligare subkategorier. Dessa kategorier reglerar utnyttjandet av de olika typerna av vattendrag. Sammanfattningsvis fungerar det så att i stora vattendrag gäller fritt användande medan i vattenkällor med begränsade vattenflöden gäller ”första tjing”.

I före detta kolonialstater finns ofta gamla lagar kvar för reglering av vatten. Dessa kan uppfattas som negativt laddade kolonialarv och därmed inte följas. Istället används inte sällan ett system utan regleringar. Idén bygger på en syn på vatten som en allmän resurs. Alla har rätt till den och ingen kan begränsa någon annans möjlighet att ta del av den. I områden där detta används gäller det framförallt grundvatten men i de utvecklingsländer där det traditionsenligt har funnits starka lokala regleringar kring vattenkällor/flöden appliceras det inte sällan som en allmän princip. Detta ger utrymme för stort missbruk då inga krav ställs på användaren av vattnet, vare sig det gäller degradering av vattenkvalitet eller överutnyttjande.

Svensk lagstiftning bygger på correlative rights. Sammanfattningsvis tillåts ”vattenhushållning” utan speciella tillstånd så länge det inte inverkar negativt på vattenkvalitet, omgivningar och andra användares tillgång till vattnet. Denna ”vattenhushållning” kan omfatta stora mängder vatten (250m³/dygn) utan extra tillstånd, något som bara kan förklaras med Sveriges goda tillgång på vatten. Vatten är enligt svensk lag kopplat till markägande och kan alltså inte säljas som handelsvara (jmfr prior appropriation). Vatten faller vatten under allemansrätten och ”var och en har rätt att annars än varaktigt för personligt behov ta vatten och is ur ett vattendrag”.

Men vattenproblematiken i världen går ju idag utanför vad traditionell vattenlagstiftning kan reglera. Hur ska man lösa vattensituationen i världen på ett uthålligt sätt?

Att lösa vattenfrågan i världen är ett komplext och extremt utmanande arbete och något som kommer att vara av stor betydelse för alla oss på jorden de kommande årtiondena. Vattenfrågan är tätt sammanbunden med många av de existerande strukturella problemen i världen just nu, inte minst den globala klimatförändringen, civila samhällets roll i politiken och relationerna nord-syd. I och med detta är också lösningarna knutna till samma problemkällor. De i min mening viktigaste är här de två senare, civila samhället och nord-syd.

Vissa forskare betonar vikten av att se till hur utvecklad den inhemska marknaden är i det aktuella landet eller regionen. Finns en väl utbyggd marknad förespråkas en privatiserad vattenlösning, givet att det görs i samarbete med myndigheter för att ge stabilitet. Är marknaden liten eller obefintlig är decentralisering och ett samarbete mellan stat, givare, NGO’s och lokalsamhällen lösningen.
NGO’s kan enligt dessa forskare föra de fattiga och marginaliserades talan och ska därför agera konsulterande. De kan uppmärksamma växande hot och samordna aktioner för att anpassa policys till lokala förhållanden. Just lokalsamhället bedömer dessa forskare vara den viktigaste aktören i vattenfrågan för det är där som långsiktigheten i genomförandet finns.

Staternas roll ska då vara att skapa en ”development plan” för vattenfrågan samt stärka kunskapsöverföringen och skapandet av ny kunskap i fråga om vatten.

För att alla dessa insattser ska kunna genomföras i praktiken krävs att de stora internationella organisationerna stöttar. Det handlar om finansiellt stöd såväl som andra resuser. Det kan också gälla skapandet av internationella förordningar och lagar samt underlätta kunskapsutbyten.

Andra forskare betonar helt  andra faktorer för lösandet av vattenfrågan. I deras mening är det genusfrågor och bristen på försörjningsmöjligheter som behöver belysas. De argumenterar att vattnet i sig inte leder till konflikter, istället är det externa faktorer som genererar en frustration som tar sig uttryck i konflikter om till exempel vatten.

Jordbruksländer är mer konfliktbenägna och detta handlar inte om deras jordbruksekonomi utan om en fattigdom relaterad till en ekonomisk marginalisering. Ökande klyftor och försämrade möjligheter till att försörja sig (genom degradering av vattenkvaliter och jordmåner) leder till ökad urbanisering och att fler unga killar lockas in i arméer. Trots att kvinnor är den grupp som är känsligast för förändringar i miljön, då de i många utvecklingsländer i stor utsträckning är bundna till den odlade jorden, är kvinnor i det närmsta obefintliga i dessa icke statliga arméer.

Situation kring vatten belyses av dessa forskare genom att ta exempel från bland annat Egypten. Nilens vatten användes redan till sin maximala kapacitet på 70-talet. Sedan dess har befolkningen och dess krav på allt högre standard ökat explosionsartat medan produktionen inte har kunnat öka i samma takt. Detta leder till ökade importkrav och spänningar med grannar som till exempel Etiopien (som förser Egypten med 80% av dess vatten).

För att klara av dessa spänningar måste länder i den här situationen förändra förväntningarna hos sina medborgare. De kan inte förvänta sig jobb inom jordbruket (som är den största vattenanvändaren) utan istället måste nya jobb skapas. Detta kräver dock en enorm ekonomisk tillväxt.

Vidare så måste utnyttjandet av naturresurserna hållas över en miniminivå för att långsiktigt kunna generera fler jobb. Ett hälsosamt, levande ekosystem leder också till fler försörjningsmöjligheter inom jordbruket. Genom ett ökat miljötänkande skapas fler jobb. Istället för att som tidigare snåla med arbetskraft, kommer vi att behöva börja snåla med energi och materialåtgång.

Avslutningsvis menar dessa forskare att det är bara genom att ge kvinnor tillträde till makten, genom att motivera föräldrar att skicka sina flickor till skolan och genom att förvandla kvinnor i utvecklingsländer från offer till aktörer i politiken och fredsarbetet som dessa insattser kan genomföras.

För mer läsning om detta intressanta ämne kan jag rekommendera en sökning på google scholar med sökorden ”ohlsson water”. Detta genererar artiklar av Leif Ohlsson som skrivit mycket intressant om kopplingarna mellan vatten och utveckling.

Den klassiska boken ”Water resources and the agricultural development in the tropics” är lite daterad (från 1987) men är fortfarande en bra ingång till ämnet.