Det ligger faktiskt två liter svamp i frysen också. Kantareller och trattkantareller. Och det är lite samma sak med dem. Man vandrar, man tar sig runt utanför stigarna. Klättrar över taggtrådar och kryper under granar. Det kan kännas som om just den skogen man själv går i är den enda där det inte växer någon svamp alls. Och så plötsligt står de där. Gula, stolta, fina. Det är en lycka som är svår att hitta på något annat sätt. Och i år har det varit många sådana stunder. Mycket lycka. Mycket svamp.

Kanske får vi kämpa lite för lite för maten idag? Kanske har vi vant oss för mycket vid att det alltid finns tusentals råvaror att välja mellan och att vi slipper fundera på hur de ska tillagas för att halvfabrikaten löser det åt oss. Men vem blir lycklig av pulversoppa? Vems puls börjar rusa av ost och skinkpaj i portionsförpackning? Vem kommer berätta för sina barnbarn om micropizza?

Naturligtvis måste inte varje måltid vara en njutning för gom och öga. Det är helt ok att göra vardagsmat av slentrian. Så länge vi då och då låter oss lockas av riktigt fina säsongsråvaror eller tar oss ut i naturen för att kämpa tillsammans med den för den själsliga överlevnaden. Det finns fortfarande massor av björnbär, svamp och annat härligt. Ska vi se vem som hinner till dem först?

Tack på förhand

…………namn………….

Visst vore det roligt om man kunde göra så? Klimatkompensation har ju nackdelen att man fortsätter med ett negativt beteende, men betalar sig fri från ansvaret. Så ska vi inte göra. Men kanske vore det bra att ha en omställningsfond som delvis finansieras genom insättningar från allmänhet och företag som vill se en förändring. Att visa att det ligger ett gemensamt intresse och ansvar i omställningen.

Det är inte alltid man hittar ekologiskt och rättvisemärkt utan får köpa det konventionella trots att man egentligen inte vill. Det finns också många varor som inte går att få ekologiska, kanske har man ickeekologiska favoritrestauranger eller favoriträtter som är svårt att hitta ekologiska ingredienser till. Kanske har en skola tvingats köpa in ickeekologiska varor på grund av upphandlingsregler. Då kan man visa, både för företaget och för omgivningen att man vill se en förändring, och att an är beredd att bidra till den.

Nu behöver jag era tankar. Hur kan ett sånt system fungera och se ut? Är det en bra sak att driva i Dyrare Mat Nu´s regi? Skulle folk betala? Skulle företagen och jordbrukarna söka? Vad skulle vi tillsammans kunna bidra med och detta blev ett lyckat och välkänt koncept? Vilka är riskerna?

Tyck till allt vad ni orkar!

I dagarna tillkännagavs nomineringarna till Årets miljöhjälte. En tävling arrangerad av Min Planet i samarbete med Världsnaturfonden. Bland de cirka 150 nominerade har tolv personer valts ut så att allmänheten kan rösta på sin favorit. Linus Källander, initiativtagare till Dyrare mat, NU! finns självklart bland de utvalda.
Nu är det din röst som avgör!

Gå till omröstningen »

Dagens produktion och distribution av livsmedel är i stor utsträckning globaliserad. Tyvärr kontrolleras stora delar av jordbruksmarknaden av en liten grupp multinationella företag. Det som i affären kan se ut som en stor variation av mat från en mängd olika ställen kommer i själva verket från ett fåtal företag och råvaror. I USA t.ex kontrollerar de fyra största företagen ca 63 % av spannmålsmarknaden och de tre största, 82 % av majsexporten. De har stor kontroll över inköp och försäljning av råvaror från jordbrukare och till konsumenter men också försäljning av utsäde etc till jordbrukaren. Det finns en hel del mellanhänder mellan jordbrukare och konsument men ett fåtal företagskonglomerat som kontrollerar båda leden. Det är en anledning till att priserna på mat kan stiga för konsumenterna samtidigt som de sjunker för jordbrukaren. Människor i fattiga delar av världen är speciellt utsatta, eftersom de bland annat har ett stort ekonomiskt underläge. Ett färskt exempel på detta är en av SwedWatchs senaste rapport om missförhållanden och miljöförstöring i kaffeproduktionen. Lågt pris visade sig vara stor anledning till detta. Medan kaffeodlarnas inkomster har minskat har de stora kaffeföretagen gjort enorma vinster. Även importländernas konsumenter tjänar på detta eftersom de kan köpa billigt kaffe.

Det gör det hela lite mer komplicerat. Det räcker inte med högre priser för att nå målet vi satte upp i början. Hur ska jordbrukaren får mer betalt?

Jordbrukarna måste till att börja med få äga och bruka sin mark. Idag ökar problemen med land-grabbing. Stora ekonomiska intressen, i form av företag och länder, formligen lägger beslag på jordbruksmark i utvecklingsländerna. När marken ägs av investerare och storföretag så bidrar inte alltid höga priser på de basgrödor som produceras till att fattiga småbrukare och lantarbetare får mer betalt. I Brasilien äger mindre än en procent av befolkningen 40 % av jordbruksmarken. Till och med Världsbanken har reagerat och vill införa en ”socialt acceptabel land-grabbing”. Tyvärr så har inte jordbrukare alltid papper på att de äger marken och kan därför inte hävda sin rätt till den om inte landet i fråga sätter befolkningens rättigheter före storföretagens påtryckningar och ekonomiska intressen. Det finns idag någorlunda bra sätt att hävda denna rätt genom FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna från 1966. Enligt denna konvention har i stort sett alla länder (USA undantaget) åtagit sig att skydda och respektera sina invånares rätt att kunna försörja sig. Att tillåta utländska investerare att köra undan människor från den mark de odlar, är ett tydligt brott mot denna konvention.

Vi måste också se till att vi får en handel med färre mellanhänder och där jordbrukaren garanteras en viss procent av priset, den största delen. Fair Trade ett sätt att försöka bryta trenden med mellanhänder, som tar upp stor del av vinsterna, och istället se till att jordbrukarna får större del i vinsten. Lokalmarknader som bondens marknad och gårdsbutiker ett annat.

Framför allt måste större krav ställas på handelsavtal för att ändra det system där det idag är ekonomisk vinning för företag som går före mänskliga rättigheter och miljö.

Vem som tjänar på dyrare mat beror alltså mycket på vilket sätt maten blir dyrare. Man kan då inte bara sträva efter acceptans för högre priser och arbeta för att mat ska få kosta mer. Vi måste också se till att priset höjs av rätt skäl och att pengarna hamnar på rätt ställe. Det vill säga högre kvalitet på maten, en långsiktigt hållbar produktion och att pengarna hamnar hos jordbrukaren. Något som kan vara lite enklare att åstadkomma för produkter från Sverige.

Georg Andersson
Latinamerikagrupperna Malmö/Lund

Dagens gästskribent är Louise Ungerth, Konsumentföreningen Stockholm, som även bloggar flitigt på www.louisekonsumentkoll.se

Vet faktiskt inte om jag tycker att all mat bör bli ”dyrare NU”.
Men köttet måste bli det. NU!

I dag säljer Coop urbenad fläskkotlett för 49,90. Dansk.

Med idiot -priser på kött ska vi kunder lockas in i butikerna för att sedan också handla på oss andra produkter med högre marginaler. Ingen i hela livsmedelskedjan tjänar pengar på lockpriserna. Tvärtom får leverantörer och butikskedjorna oftast slänga in pengar själva för att kunna ha så låga priser.

Lockpriserna på kött pressar priset till bönderna. Inte minst grisproducenternas avräkningspris. Det är uselt för djurvälfärden. Lantbrukare som inte tjänar pengar kan inte heller investera i bra byggnader, ny teknik, ventilation eller arbetstimmar för att se till djuren.

Vi äter mer kött än någonsin. Det är dåligt för miljön och dåligt för hälsan.
Lockpriserna på kött gör att vi konsumenter vänjer oss vid låga priser och ratar kött som säljs till normalpris. Det är förödande i längden.

Jag vill uppmana alla detaljhandelskedjor, för alla måste göra det samtidigt:
Slopa lockpriserna på kött! Ingen tjänar på dem, och de som drar den största nitlotten är djuren.

Louise Ungerth
Chef Konsument & Miljö
Konsumentföreningen Stockholm

Vem är det vi ska vinna över? Och finns det en risk att Turkmenistan, Somalia, Lesotho, Nepal eller elfenbenskusten plötsligt går om oss? Plötsligt blir det där man lanserar Iphone 4 och vi får nöja oss med Motorolas lagerutförsäljningar? Kanske behöver vi slåss om de översta platserna. Men förlorarna har vi redan klart för oss. Åt de som har skall vara givet.

Och vad är det vi ska vinna? Kan tillväxten bara fortsätta? Ska vi mäta framgång för ett samhälle i hur mycket vi konsumerar? När det kommer till mat blir ju internationell konkurrens ofta komplicerat. Svenska bönder blir utkonkurrerade av de med lägre lönelägen och frikostigare djurhållningsregler. Och vi blir överrösta med varor så billiga att producentens andel logiskt sett måste försvunnit. Kaffe, oliver, apelsiner och kakao är inte längre lyxvaror i små förpackningar utan billig vardagsmat i storpack. I grilltider gläds vi över hur stora fina köttbitar vi kan få lägga på nyinköpta utekök av rostfritt stål.

Vi kan nog tryggt utropa oss som segrare redan nu. Vi slipper konkurrera på lågprismarknaderna med våra stora exportvaror. Men i det långa loppet är nog förlorarna flera än segrarna. Vi äter massproducerade tillsatsalternativ därför att vi tycker råvarorna blivit för dyra, samtidigt som vi köper studsmattor för 4000 kr och renoverar badrummet var sjätte år för 100 000kr för att färgerna inte kändes pigga längre.

Tomaterna som vi har odlat på innegården där vi bor börjar bli mogna. Vi kommer att få massor med fina tomater, och vi har redan fryst ner en liter murbruksbaljsodlad persilja. Det känns som att vi vunnit lite, men inte över någon annan. Det är ett tankesätt som skulle göra samhället bättre tror jag.

Mat, boende och resande är de konsumtionsområden som ger störst miljöpåverkan inom ett flertal miljöområden. Och av matkonsumtionen så är det en produkttyp som står ut: kött. I Sverige har köttkonsumtionen ökat mycket kraftigt. Vi åt 2008 84 kg kött per år och person, en ökning med 43 % sedan 1990.

Tamboskapens miljöpåverkan i världen togs upp i FN-rapporten Livestock’s Long Shadow för några år sedan. Rapporten brukar nämnas i varje sammanhang då kött och miljö diskuteras, särskilt uppgiften om att tamboskap ger upphov till större växthusgasutsläpp än världens samlade transporter (18 % jämfört med 14 %). Men i rapporten står också mycket om andra miljöområden, t.ex. luftföroreningar, förändrad landanvändning, minskad biologisk mångfald, färskvattenanvändning och övergödning.

Kött skulle kunna vara ett hållbart sätt för oss att få i oss nödvändiga proteiner, järn och andra näringsämnen. Vilt är ett exempel på hållbar köttproduktion, förutsatt att antalet djur som skjuts inte blir för stort. Frigående tamboskap som betar på mark som inte kan användas till odling och som inte har skövlats för att bli betesland är ett annat. Kyckling och gris som äter restprodukter från livsmedelsproduktion och restaurangavfall ett tredje. Viss andel betande djur på ekologiska gårdar kan också vara ett sätt att öka effektiviteten på de arealer som ändå måste gröngödslas.

Problemet är dock mängden kött- och mejeriprodukter som vi äter. Konsumtionen är så stor att ohållbara sätt att producera blir dominerande. Vi använder odlingsbar mark för att producera foder till nöt, svin och fågel i djurfabriker. I boken Mat och klimat kan man läsa att tre fjärdedelar av den yta som krävs för att producera mat för en person under ett år utgörs av betesmark eller foderproduktion. Författarna menar att en årlig konsumtion på 20-40 kg per person och år i Sverige skulle kunna vara hållbart, men säger också att det behövs fler studier för att kunna säga detta med större säkerhet.

Det är viktigt att vi inte fastnar i samma fälla som när massbilismens miljöproblem diskuteras. Där blir det lätt ett ensidigt fokus på vilket bränsle/energislag som är bättre än andra, och väldigt lite diskussion om andra miljöproblem än energi och klimat. Allra minst kretsar diskussionen om hur vi kan minska bilberoendet. Lite märkligt, när det är mycket svårt för någon att visa att dagens körsträckor skulle kunna vara hållbara inom överskådlig framtid. På samma sätt bör inte fokus när det gäller köttfrågan hamna på vilka köttslag som är bättre än andra, och definitivt inte bara utifrån ett klimatperspektiv. Det är storleken på köttkonsumtionen som är huvudproblemet. Med de mängder vi äter idag är det mycket svårt att endast producera hållbart kött.

En avgörande fråga för viljan att begränsa mängden kött i kosten är hälsoaspekterna. Det här är en fråga som ofta väcker en stark debatt, inte minst efter senare års kostrådsdebatt med dieter som Atkins, stenålderskost och LCHF. Livsmedelsverket anser i alla fall i sitt förslag till mat- och miljöråd att barn, ungdomar och kvinnor i barnafödande ålder klarar sig med 140 gram kött per dag, män ännu mindre. Det är främst järnet som sätter begränsningen för att minska ännu mer. 140 gram kött per dag innebär cirka 50 kg kött per person och år och en minskning med 40 % jämfört med dagens svenska köttkonsumtion. 50 kg kött per person och år är också den mängd som vi producerar inom landets gränser.

Statens folkhälsoinstitut anger att järn kan vara svårt att få i sig tillräckligt av i en vegetarisk diet, och att man bör äta något c-vitaminhaltigt till varje måltid för att öka upptaget av järn. Nödvändiga fettsyror får man tillräckligt av som vegetarian om man äter soja och vegetabiliska oljor. De avråder från vegankost för barn och säger att vegandiet kräver grundliga kunskaper.

Jag har inte hittat några studier som visar att vegetarianer skulle ha sämre hälsa än andra. En hälsomässig fördel med vegetarisk kost är i alla fall att den ökade cancerrisken från konsumtion av rött kött och charkprodukter elimineras.

Ett hinder för att en minskad köttkonsumtion verkligen ska få genomslag tror jag är är vanor och traditioner. Om jag bara har lagat och ätit köttrika maträtter i livet så kan det vara svårt att bryta det mönstret. Är vegetarisk mat god? Är den lätt att laga? Var hittar jag bra recept? Hur får jag in vegetariska recept som en naturlig del av min diet? Tre metoder jag har hört för att få in mer vegetariskt i vardagen är köttfri måndag, vardagsvegetarian och lunchvegetarian. Meatfree Monday Roulette är köttfri måndag med en twist. En annan metod för att minska köttmängden utan att att äta vegetariskt är att minska köttmängden i befintliga recept. Kanske kan en del av köttet bytas ut mot något annat gott och nyttigt?

Kan du tänka dig att minska din köttkonsumtion, och i så fall hur? Har du något bra recept?

Denna text är en del av 10 omställningssteg som jag skriver och utvecklar tillsammans med Ecoprofiles medlemmar och caminomagasin.se‘s läsare. Kom gärna med kommentarer här också!

”Handfasta tips för den som vill handla rätt är att hålla sig till etablerade och oberoende varumärken som Krav, Bra miljöval och EU-ekologiskt.

Därutöver är det klokt att handla säsongsodlat, slänga så lite mat som möjligt, köpa så få färdigprodukter som möjligt, äta så lite kött som möjligt och dryga ut köttgrytan med bönor eller grönsaker.

En märkning att se upp med är ”närodlat” – vilket inte alltid är likvärdigt med miljövänligt. Många närodlade produkter kan odlas med mycket bekämpningsmedel. För att vara på den säkra sidan är ekomärkt att föredra från miljösynpunkt.”

Under Almedalsveckan i Visby ordnade Dyrare mat, NU! en butiksvandring för konsumenter för att veta hur du kan handla medvetet.

Under vandringen diskuterade vi kring om jag ska köpa svensk konventionell honung eller importerad ekologisk. Om varför KRAV-bananer och frukt och grönsaker är inplastade och hur prisskillnaden kan vara så stor på vissa varor.Vi problematiserade kring att det finns många märkningar och vad de olika står för.

Läs hela artikeln på DN.se

”När inflationen räknats bort har bönderna sedan 1930 fått mindre betalt för sitt vete och sina slaktsvin. Mjölken har fallit mindre – och konsumenternas pris för mjölken har tvärtom ökat. Jordbruksverket har räknat fram böndernas betalning för vete och svin 1930–2009 och räknat om i 2009 års penningvärde. Vetet har fallit från cirka fem kronor per kilo till drygt en krona. Hektopriset för slaktsvin har fallit med cirka två kronor, till en och femtio.Vad gäller mjölken har böndernas kilopris 1940–2009 minskat ungefär en och femtio, till knappt tre kronor.”

läs artikeln Här

Jag pratade med en gotländsk jordbrukare under almedalsveckan. Han sa att om tio år importerar Sverige all mat, därför att alla jordbrukare då gått över till att producera energi. Jag tar det som en utmaning. Jag tycker att vi tillsammans ska se till att locka tillbaka bönderna. Jag vill ha svenska råvaror, och importerade. Men jag vill ha fina, hållbart och rättvist producerade råvaror. Och jag vill betala vad det kostar.

Dyrare mat, NU! är en reaktion mot de negativa konsekvenser jakten på billig mat har för miljö, klimat och människors hälsa och välbefinnande samt för framtida generationers möjligheter att producera livsmedel.  Initiativet att diskutera detta togs först genom att bilda en grupp på Facebook. Diskussionen på Facebooksidan blev livlig och idag, efter fyra månader har gruppen nära 6 000 medlemmar. Snart startades bloggen dyraremat.nu och en ideell tankesmedja med samma namn. Initiativet har uppmärksammats i ett stort antal tidningar och initiativtagarna har diskuterat frågan i Sveriges Radio P3 och i Studio ett i P1. På politikerbloggen var Dyrare mat, NU! dagens mest lästa artikel och en av dem mest kommenterade. Som tankesmedja vill Dyrare mat, NU! väcka debatt, föra samtal, söka lösningar och sprida goda exempel om hur vi gemensamt ska lösa problemet att den billiga maten inte bär sina kostnader.

Många aktörer har viktiga roller och ansvar för att skapa en mer hållbar konsumtion. Dyrare mat, NU! vill samla aktörer för att tillsammans kunna väcka debatten och hitta lösningar. Konsumenter, producenter, handeln och opinionsbildarna är sådana aktörer. Men också en medveten politik behövs för att gynna en hållbar matproduktion.

Vid ett seminarium arrangerat av Ekologiskt Forum vid Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien diskuterades vilka politiska åtgärder som kan bidra till att maten bär sina egna kostnader. I diskussionen fanns representanter för producenter, handel, konsumenter och andra. Under en bikupeövning listade deltagarna följande förslag:

• Skatter och avgifter:
  - Subventioner som gör att maten inte bär sina egna kostnader bör avskaffas
  - Differentierad moms, högre moms på mat som inte bär sina kostnader, lägre moms på mat är hållbart producerad
  - Skatter/avgifter på miljö- och klimatstörande insatser och insatsmedel, t ex skatt på handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel
  - Miljöräkenskaper i statsbudgeten
• Ersättningar och stöd
  - Belöning, exempelvis miljöersättning för produktion som klarar ”hållbarhetskrav”
  - Stimulera jordbrukets produktion av bioenergi genom befrielse från exempelvis skatt på biogas
  - Återföra skatter från insatsmedel i lantbruket till miljöersättningar. Exempelvis till ekosystemtjänster, ekologiskt lantbruk och betesbaserad djurproduktion

• Kunskaper, information mm
  - Obligatorisk utbildning av politiker, riksdagsmän och lokala politiker i hållbar utveckling
  - Information och utbildning om vad företag och konsumenter kan göra för en hållbar framtid
  - För att öka konsumentens möjlighet att göra medvetna val bör fullständiga varudeklarationer på livsmedel anges där t.ex. insatsmedel, transporter osv syns.
  - Tydliga kvalitetskrav på miljö, djurvälfärd och säsongsanpassat i offentlig upphandling
  - Formulera nationella och regionala politiska mål för ekologisk produktion och konsumtion
  - Markdirektiv på EU-nivå för hållbart nyttjande av marken som resurs
  - Mer forskning som stödjer utveckling av hållbar matproduktion som bär sina kostnader