Har vi råd att betala matens pris? Det är en fråga om dyker upp ganska ofta. Hur kan vi uppmana andra att höja priserna när så många idag har svårt att få ekonomin att gå ihop. Hur kan vi prata om ökad medvetenhet när så många har slut på pengar i mitten av månaden varje månad. Visst vore det bra om världen var bättre, men vi har inte råd att betala mer, vi kan inte gå över till ekologiskt eller rättvisemärkt för att vi helt enkelt inte har pengarna.

Men det finns något seriöst fel i resonemanget. Det förutsätter att det konventionella är ok men att rättvisemärkt är lite bättre. Det förutsätter att besprutningen inte är så farlig och att man kan fasa ut den med tiden. Men då får man också fundera på vilka livsvillkor man är beredd att låta andra leva under för att man själv ska kunna leva som man gör. Var går gränsen? Jag skulle säga så här: att har du inte råd med rättvisemärkt, choklad, så har du inte råd med choklad. Har du inte råd att köpa rättvisemärkt kaffe, får du dra ner på hur mycket kaffe du dricker. Att köpa dåligt kaffe för att man inte har råd handlar inte om att kompromissa i vardagen, det handlar om att tycka att någon annan ska betala, med bristen på fackliga rättigheten, med odrägliga levnadsförhållanden, med gifter och bekämpningsmedel, med global rovdrift.

Jag vill vara tydlig, allt går inte att köpa och alla val kan inte vara medvetna. Jag vill påminna om mina tidigare inlägg om att det inte går att vara konsekvent. Men nu handlar det om argumenten i sig. Argumenten kan inte vara legitima. Vi får inte lägga oss till ro med att vi ibland gör rätt, om vi oftast gör fel.

Postkolonialism är ett sätt att se på världen. De flesta europeiska kolonierna är upplösta, nu ser vi suveräna, självständiga stater istället. Men tankesättet finns kvar, det är det som ”post” delen handlar om, efterkolonialism. För vi i Europa tänker fortfarande på världen som om den vore koloniserad. Vi tänker på hur långt vi kan släppa afrikanerna, hur mycket rättigheter och livskvalitet VI har råd att ge DOM. Naturligtvis inte uttalat, men det finns i bakgrunden, det finns i bakhuvudet. Vi accepterar att vissa ska leva utan rättigheter, utan vår levnadsstandard, därför att vi fortfarande har ett kolonialt tänkande. Och det är obehagligt.

Det finns tusentals tankar bakom allt vi gör, och det kan finnas väldigt mycket annat som påverkar. Det handlar inte om att ge dåligt samvete eller att ge prestationsångest. Men vi måste fundera på vad våra handlingar får för konsekvens. När vi funderar på om vi har råd, måste vi fundera på vem som borde betala istället. Kanske måste vi välja att inte köpa, istället för att köpa det som har den bittra eftersmaken.