Jag har varit aktiv i röda korsets ungdomsförbund sedan jag var tio år. För ett par år sedan. Jag tror att det var 2003 kom det en motion till riksårsmötet om att vegetarisk mat skulle vara huvudalternativ på våra arrangemang. Man skulle alltså vända på det, den som ville ha kött skulle få ringa och anmäla det, precis som vegetarianer alltid fått göra tidigare. Jag tror inte att vi någonsin haft en så lång, så känslosam, så upprörd och splittrande diskussion i organisationen, inte sedan vi blev självständiga i alla fall.

Det gräts, mycket. Många menade att de skulle bli tvungna att gå ur organisationen. Att det finns en risk att organisationens medlemmar blir dummare därför att hjärnan kräver kött varje dag. Man kände sig personligt kränkt, ifrågasatt, utmanad. Det förekom också argumentet att i verksamheter med intellektuellt funktionshindrade måste man ha kött, därför att de annars blir ledsna och arga.

Och detta i en organisation som pratar om mobbing, som pratar om krig och katastrofer, som pratar om barnkonventionen och de mänskliga rättigheterna. Som pratar om rättigheter och skyldigheter i krig. Men när man ska behöva säga till om man vill ha korv, det är då man verkligen tänder till och sätter ner foten. Ok, jag överdriver, naturligtvis är folk engagerade i övrigt. Men det är tydligt att det här berörde dem djupt på ett personligt plan.

Till saken hör att vi då arrangerade vårat årsmöte på ett hotell där kocken uppenbarligen skolkat på alla lektioner som inte handlade om att steka eller grilla kött. Vi serverades pasta, med vitsås med morotsbitar i. Det är inte särskilt gott eller näringsrikt. Det hade kocken försökt fixa genom att översalta såsen så att den blev oätlig. Nästa måltid var en mycket torr och tråkig potatisgratäng, med argumentet ”ja det blir ju så om man inte har kyckling ovanpå som ger saftighet”. Vi serverades också den underbara ”stekta grönsaker med ris”, paprika skuren i skivor, med ris till.

Kanske var det därför folk grät. Jag ville gråta lite också faktiskt. Men sedan på kvällen, så fanns det grillkorv. Och det var här det blev riktigt komiskt, för de som varit mest pådrivande under dagen, de som hotat med att gå ur organisationen, menade att nu fick de i sig sin näring som deras kroppar behövde. Nu kunde de tänka igen, nu kände de dofter, synen kom tillbaka och så vidare. Och billig grillkorv, hur mycket kött innehåller de, är det 7%?

Men beslutet gick igenom. Vi tog ett viktigt principiellt beslut. Våra gemensamma pengar ska göra skillnad. Vi ska välja det positiva alternativet. Vi köper ekologiskt, rättvisemärkt och vegetariskt.

Sedan dess har vi fortsatt att äta bedrövligt dålig vegetarisk mat, på väldigt fina restauranger. De stekta paprikabitarna med ris verkar vara en kockfavorit. Pastasallad verkar vara så långt fantasin sträcker sig för många. Men vi har också ätit fantastisk mat. Och jag vill tro, kanske naivt, att vi var med och påverkade de restauranger vi besökte, för det är mycket lättare nu. Kanske gav vi kockarna en motivation att lära sig några bra vegetariska recept. Kanske visade vi att en kock som översaltar för att kompensera för att man lagat dålig mat inte är en duktig kock.

Kanske gjorde vi skillnad.