Det finns en sak som är fascinerande när det gäller handels, miljö, rättvise, och flera andra frågor. Och det är att många verkar vilja ha oantastliga helhetslösningar eller ingenting alls. Man vill att KRAV ska vara fläckfritt, ska ha tänkt på varje fråga, utrett varje konsekvens tolkat varje siffra. Man vill att rättvisemärkt ska vara en räddning för varje individ som odlar rättvisemärkt, att varje krona ska användas väl och att bonden ska vara djupt i själen lycklig. Man avfärdar etanol, vindkraft, ekologisk odling, biogas, sopsortering, second hand handel och så väldigt mycket mer för att det inte är ”den ulitmata lösningen”. Istället för att se olika saker som ett steg på vägen, ser man det antingen som LÖSNINGEN, eller som ett fiasko.

Det är också något man möter när man är ute och prata med folk, om krav, om rättvisemärkt, om rättvis handel. En misstänksamhet om att man kanske inte själv lever som man lär, att kanske har man själv sprickor i fasaden. Några försöker fylla dessa sprickor, försöker bli oantastliga, försöker vara den andra vill att de ska se. Jag är en ost som är full med hål. Jag gör massor av dumheter, varje dag. Jag är inkonsekvent. Jag handlar ibland genomtänkt och ibland spontant. Men gör det mina ord mindre sanna? Gör det mina åsikter mindre viktiga? Är det en tävling i vem som kan stå för det man säger bäst förstår jag verkligen att man ger upp.

Jag kommer aldrig att vara konsekvent. Jag vägrar att stå för allt jag säger. Att kräva att en idé måste vara färdig innan man kan acceptera den är att kräva att andra ska hitta lösningen och att man själv bara bedömer resultatet. Så funkar inte demokrati. Så funkar inte det samhälle jag tror på. Jag tror på ett samhälle där allas tankar är värdefulla. Där nya idéer får komma fram innan de är färdiga. Där ett engagemang är bra, inte för att någon är komplett eller perfekt, utan just för att man inte är det. Så om du hör en idé som inte är fulländad, lovar jag att det blir roligare, om du är med och gör den bättre.