Plötsligt slår det mig, en tanke som mognat lite grann. Energipolitiken är en berusad 19åring en varm sommarnatt. En berusad 19åring som vill prova att åka på utsidan av spårvagnen, vill prova att dyka från en för hög klippa, som vill prova att spruta eld med tändvätska och en marshall. Man hoppas intensivt att det finns någon, kanske en kompis, kanske någons storasyster, kanske en förbipasserande som säger åt killen att låta bli. För han vet ju egentligen att det är korkat. Men just då är det ju ”aaascooolt” och ”heeelt ofarligt nästan”

Just nu flyter oljan ut i mexikanska bukten. Enorm katastrof för djur och växtlighet säger tidningarna. Oops, sorry, tänkte inte på det.  När tjernobyl inträffade var det lite samma grej, ”fasen också, det gick ju inte alls som vi tänkte”. Som Tage Danielson sa, det var lite för osannolikt för att det skulle kunna ha hänt, så det har det nog inte, och om det nu har det så händer det i alla fall inte igen, åtminstone inte här.

Problemet med metaforen är att det inte handlar om berusade tonåringar som man kan ta tag i och snacka tillrätta, det är inte ungdomar som behöver få leka av sig lite men som behöver lite stöd i omdömmesgrejen. Det är våra internationella ledare, regeringschefer, statsöverhuvuden, chefer för jätteföretagen. Som använder samma argument, ”men det är ju aaascooolt ju” och”det hääääänder säääkert ingentiiing”, ”jag kaaan det här”

Vi som är storasystrarna, kompisarna och förbipasserande i metaforen, måste våga ta tag i våra tonåringar, säga att det kanske verkar ascolt, men fattar du vilka risker som finns. Det kommer inte kännas lika coolt om någon kommer till skada.

Oljan, kolkraften, kärnkraften är inte ok. Riskerna är för höga. Vi kan inte låta argumenten om hur kul det är att köra bil få ta över. Vi måste vara storasystern som säger ifrån när våra ledare vill leka.