Jag fick en gång en inbjudan att delta i ett projekt, vad det handlade om var lite diffust, men ”ungdomar, hantverk, kultur och miljöfrågor” nämndes i beskrivningen, och förmodligen integration också.

Eftersom det är mina områden så anmälde jag mitt intresse och blev inbjuden till ett ledningsgruppsmöte. Glad i hågen infann jag mig, och huvudinriktningen på projektet visade sig vara att hjälpa skoltrötta ungdomar bryta vanor och mönster.

Jag sitter där i min enorma enfald och ser möjligheter, de skall hjälpa till i kök och kafé hör jag, genast dyker en bild upp (se mitt skolmatsinlägg från 13 mars) av snabbmat på slowfood-vis och smoothies och doftande kanelbullar till kaffet (naturligvis ekoreko).  För den som inte åt sin skolmat kunde man göra hemgjord pizza. I min värld…

I verkligheten satt dessa vuxna människor på fullaste allvar och pratade om var det var billigast att köpa in Coca Cola, och att den skulle säljas till inköpspris i (skol)kaféet. De avhandlade om lösgodis fungerade, men kom fram till att svinnet skulle bli för stort, och skulle man ha bara glass eller också lösglass? ”Påsar med bilar tycker ju alla barn om! Det måste vi ha!” Delicato är ju dyrare än Eldorado, så det blev det sistnämnda och kaffet kunde inhandlas på Ö&B för där fanns Dax som prisvärt alternativ.

Jag satt där med hela min kunskap och där var den ingenting värd. Något salt då? Och matlagningen? Jag fick äntligen mål i mun och frågade efter det. Jo, se det blev bra med Gorby’s piroger eller Billy’s Pan Pizza, för micro kunde ju köpas in. Vad kulturen skulle bestå av och vari miljöengagemanget låg fick jag aldrig klart för mig. Tack, men nej tack, jag står över. Jag drömmer fortfarande om ett skolkafé med klass.