Dom dödar barn ropar han. Han har ilska och frustration i rösten. Förbipasserande på gatan försöker övertyga sig själva om att han inte är där, eller att de själva inte är det. Några tittar ner andra går fortare och ser upptagna ut. Han ropar högre, dom dödar barn. Och vi vet om det.
För vi sitter i fikarum, äter våra smörgåsar och dricker kaffe, bläddrar i en tidning och vet att någonstans finns människor som dödar barn. Vi kokar makaroner och steker korv, vi ser på nyheterna och har medkänsla med dem som har det svårt. Vi dricker ett glas öl, ser på film eller fotboll och vi vet.
Vi bränner flaggor, tänder ljus och facklor och manifesterar vår avsky och vår medkänsla. Vi trycker tidningar och böcker, startar organisationer och telefonkedjor, ber och kastar sten. För vi vet att någonstans finns människor som dödar barn.
Vi sjunger sånger om en värld utan lidandet, där alla barn får somna mätta, älskade, trygga och friska. Vi berättar sagor för varandra om det sanna, det kärleksfulla och det fina. Vi stryker varandra över håret och vi säger att allt kommer att bli bra. Det är det enda rätta, det enda logiska och rationella. Att tro på människans godhet även när det tycks omöjligt är något oerhört stort som går att göra i vardagen. Att vägra lyssna på fördomar, att säga emot när oförståelse och rädsla tar sig politiska uttryck. Att se sig själv i andra. Att inse att skillnaderna mellan individer i en grupp alltid är större än skillnaden mellan grupper. Att våga älska, och komma ihåg att någonstans i världen träffar en kula eller en missil ett barn.
Det kan se ut som att ingenting görs, men att istället fokusera på det som görs möjliggör att mer blir gjort. Vi måste bli mindre kritiska till vad andra gör och istället fundera på vad vi vill göra med vår egen tid. Världen är full av kärlekskrigare. Allt annat än den totala övertygelsen om att en annan värld är möjlig och nödvändig är kontraproduktivt. Alla behöver inte vara aktivister på heltid. Men tillit är en skyldighet
