Kokböcker, recept i tidningar och oändliga receptsidor på nätet leder till att ganska många handlar för ett recept åt gången. Står det att det ska vara en tesked citronjuice köper man tre citroner för säkerhets skull, eller en flaska med 300 milliliter. Står det 1 fryst kycklingfilé köper man ett kilo. Och kryddblandningarna som man inte hört talas om tidigare köper man i de förpackningar som finns. Vi kan inte köpa tre kryddmått.

Självklart finns det de som efter en sådan inköpstur sätter sig och letar recept och användningsområden för de inköpta varorna. Men ganska många hittar ett nytt recept nästa dag. Med nya spännande ingredienser. Nya såser man inte hört om. Nya grönsaker med roliga namn. Och så börjar tetrisspelet i kylen med att få plats med den nya sambal oelek-burken ovanpå fem sorters pesto (som smakar ungefär likadant) och man försöker balansera den öppnade konservburken med bambuskott mellan sushiingefäran och salmbärssylten.

Ett första steg är givetvis att sluta handla på det sättet. Att skaffa sig ett utbud av recept som man köper in rätt mängd ingredienser för. Att man lär sig de olika smakerna för att veta hur man kan byta ut och ersätta med det man redan har. Att inse att stjälken på en broccoli smakar väldigt likt bambuskott och att bara för att något står på receptet blir det inte oätligt utan det.

Men en annan sak man kan göra är att börja byta varor. Kanske kan ni ha en hylla i kylen på jobbet där ni ställer matvaror som inte kommer användas hemma? Det som är konstigt och märkligt för någon, passar i vardagsmaten för någon annan.  Byt och använd. Att göra matlag är också ett sätt. Kanske finns det en spis eller möjlighet att ha en kokplatta i fikarummet. Använd resterna i kylskåpet, både på jobbet och hemma. Hjälps åt att kombinera ihop nya rätter. Vad kan ni göra av en halv pizza, en tub leverpastej och en oöppnad hämtförpackning pad thai? Fyll på med saker hemifrån och skapa luncher ni kan diskutera länge. Vi behöver använda vår egen fantasi, snarare än matbloggarnas och receptböckernas.

Eskil Erlandsson menar att eftersom det finns en efterfrågan på ”småskaligt” och gårdsnära är det klart att driftiga entreprenörer och företagare ska dra nytta av det och marknadsföra sig på det sättet.

Är det så vi ser på det? Handlar det om att rida på en våg och att marknadsföra sig som ”grön” medan det är i ropet? Menar ministern att allt svenskt jordbruk är bra och att vissa profilerar sig som miljövänliga för att fylla en marknadsandel? Vi lyssnar vidare.

Hur vet man vad man får när man beställer? räcker det med att säga att man är miljövänlig? Är det bra att vissa producenter särbehandlas därför att de gått med i en förening med en särskild märkning? Hur ska man då ta ställning till alternativa märkningar? Vad händer den dagen då det finns sjuttio olika etiska märkningar i världen med olika krav och olika definitioner?

Diskussionen om den offentliga upphandlingen är frustrerande. Kanske för att vi diskuterar teknikaliteter när vi borde diskutera visioner. För att vi pratar om lagstiftning istället för politik. För att politiken inte har verktygen att reda ut vad som är vad.

För mig dyker ett svar upp i huvudet. Det behövs en checklista som ger ett sammanvägt betyg. Med t.ex. 20 st kryssrutor: fosila bränslen, flygtransporter, djur inne, lokalt foder, besprutning etc. Det kan sedan viktas för vad det är man är ute efter.

Den skulle man utforma så att alla produkter kan rankas, så att producenten kan uppge på förpackningen vilka produktionsförhållandena varit. De produkter som inte är märkta behöver man märka innan de når konsument.

Kan man märka alla produkter? Vore det bra? Vilka problem finns det med ett sånt system? För vitvaror finns en skala från A-F där A är det mest energieffektiva och där F är mest energislukkande. Tänk om vi om några år har ett system där vi får en liknande skala på grönsaker fisk, kläder och cyklar. Är det en utopi? Eller är det ett nödvändigt steg framåt?

I storbritanien finns mycket större möjlighet att ställa krav på att produkkterna som köps in ska vara britiska. Livsmedelsgrossisten servera menar att närproducerat (svenskt) skulle vara möjligt att införa idag i lagstiftningen.

Vore det bra för den svenska kostpolitiken att göra det möjligt att kräva svenskt? eller behöver vi tänka mer internationellt? Hur ska man göra för att skolor ska kunna servera bättre mat samtidigt som många olika producenter får möjlighet att få sålt sina varor?

Just nu går LRFsyd igenom utbudet av jordbruksprodukter i södra Sverige. Några saker har regionen gott om och vissa produkter saknas. Men ska det finnas mer av allt? Är det en strategi? Behöver vi inte snarare ha en strategi om hur vi vill att utbudet ska förändras? Vilka produkter vi vill se mer av och vad vi behöver hjälpa bönderna med att ställa om ifrån och kunna gå över till? Diskussionen fortsätter på MAT2011.

P3 nyheter rapporterar nu på morgonen att regeringen tar bort livsmedelsverkets nya kostråd som bygger på miljöskäl. Detta då EUkommisionen menar att det inte är tillåtet att styra handeln på det sättet. Uppmaningen att äta mindre kött, mer närproducerat och ekologiskt är en osund konkurrensfördel för vissa producenter. Eftersom EUkommissionen menar att rekommendationerna strider mot reglerna om frihandel väljer regeringen att dra tillbaka dem.

Var går gränsen för vad politiker får tycka? Vad vi gemensamt får bestämma om i samhället? Får vi tycka att miljö är viktigt? Får vi tycka att hälsa är viktigt? För det finns ju massor av entreprenörer och ”näringsidkare” som missgynnas av politiken som förs. Heroinodlare, människosmugglare, vapenåterförsäljare, prositutionsentreprenörer. Får vi tycka saker tillsammans om vad som är bra eller dåligt att konsumera? Eller ska vi låta kunden välja fritt på en fri marknad i alla lägen?

Den fria konkurrensen får gå före miljö och rättvisa. Och den svenska regeringen tar snällt mössan i handen och ber om ursäkt. Demokrati handlar för mig om att ta gemensamma beslut om hur vi vill organisera vårt samhälle. Det handlar om att bestämma vad som är viktigt och nödvändigt. Det handlar om att visa vägar. Och ta ansvar för samhället som helhet. Vår regering ger snällt bort det ansvaret till eu. Och litar på att konsumenterna löser klimatfrågan på egen hand. Det är trist när politiken inte får tycka saker. Då missar man ju lite av poängen med den.

Det pågår mycket debatter om LCHF just nu. Det är ett av de trendande twitterorden och det står om det i tidningarna. Det är en välkommen debatt som lyfter perspektiv som vi haft med länge. Är den mängden kött realistisk ur klimatperspektiv?

Vi har diskuterat LCHF mycket inom Dyrare Mat Nu!. Under en period kändes det som att det var det enda vi diskuterade. Vi skribenter skrev texter om minskad köttkonsumtion och kommentarerna handlade om att minska på kolhydraterna istället. Det har varit roliga och bra diskussioner till stor del, men det har funnits en del i debatten som har varit svår. Och det är intensiteten i vissa LCHF företrädares argumentation, när man inte ser det som en diet eller som ett kostval utan som något som botar och helar de sjuka och som väcker massan från konspirationer och vanföreställningar. Jag har hört argument som att man kan se på någon som ätit kolhydrater till lunch att de är mindre intelligenta än de var före lunch. Att det är kolhydraterna som orsakar i stort sätt alla sjukdomar, som gör barn ointelligenta med mera. Jag diskuterar gärna alla former av kostalternativ, men när det handlar om att den ena sidan egentligen vill skada barn blir det svårt.

MEN, för de allra flesta är detta ett sätt att tänka på vad man äter. Ett sätt att ta kontroll på vad som lagas och vad man får i sig. Något som inte upptar dagens alla tankar utan stunden före middagsbeslutet. De som känner sig nöjda och friskare med sin nya kost ska naturligtvis fortsätta. Risken finns att det nu blir en debatt där man från andra hållet tillskriver folk åsikter de inte har och blir dramatisk i sin bild av vad konsekvenserna kan bli.

Det finns självklart de som äter LCHF på ett hållbart sätt. Det är den omedvetna överkonsumtionen av klimatbelastande varor som vi tillsammans måste arbeta med. Familjerna som har fem kilo köttfärs och femton färdigrätter i kundvagnen och fyller på med läsk tills vagnen är full. Att de tror att de handlar billigt och smart därför att de åker till lågpriskedjorna är något vi verkligen ska lägga energi på att motverka.

Det handlar inte om att hitta den ultimata lösningen som passar för alla och som ensamt räddar planeten. Det handlar om att se hur man själv kan göra det så bra som möjligt. Jag vill inte sluta med ris. Därför äter jag betydligt mindre kött och köper mycket lite kläder. Några slutar köra bil. Andra stänger av uppvärmningen i rum som inte används hela tiden. Om fler känner sig uppmuntrade istället för ifrågasatta, kommer garanterat mer att bli gjort. Må så ske!

En fråga har lyfts från palestinagrupperna om Green festivals sponsor sodastream, som enligt uppgift från palestinagrupperna tillverkar sina produkter på ockuperad palestinska mark. Detta är självklart mycket allvarligt och det är problematiskt att inte detta diskuterats i samband med valet av sponsorer. Dyrare Mat Nu! tar naturligtvis avstånd om Sodastream agerat oetiskt och tackar palestinagrupperna för informationen. Samtidigt finns det en fara att miljö och rättviserörelsen blir handlingsförlamad om deltagande på olika arrangemang ska villkoras och användas som slagträ i varje internationell fråga. Vi får inte hamna i en situation där bara de bakåtsträvande hörs därför att de medvetna protesterar genom att inte delta. Vi kommer därför förtsätta vårat engagemang i Green Festival men vara tydliga mot arrangören och be om större noggrannhet vid framtida arrangemang.

Kommentar till Elsa fries text om trans-fett

De flesta av oss skulle låta bli rökheroin även om det blev lagligt. De flesta av oss låter bli att misshandla barn och pensionärer, inte främst av juridiska skäl utan andra, mer personliga. Många skulle säkert hantera att kontrollera sin rökning och sin alkoholkonsumtion även utan åldersgränser och regler. Troligtvis skulle de flesta bete sig ungefär som de gjorde idag om hela lagboken togs bort. Vi skulle inte plötsligt börja ta över mark från våra grannar, låsa in våra vänner i källaren eller elda upp andras egendomar.

Vad är det då vi har regelverken, styrinstrumenten och bestraffningssystemen till? Dels handlar det såklart om att begränsa möjligheten att göra sådant som vi vet att vi inte ska göra men gör ändå. Dels handlar det ju om att visa en vilja till en gemensam strategi. Många lagar har inga påföljder, det finns inget straff för den som bryter mot dem. De finns där för att vägleda.

Till det här med konsumtion. I den bästa av världar tar varje individ välavvägda och välgrundade beslut utifrån bra information och kunskap kring alternativ och konsekvenser. Här behövs inga hjälpmedel utan den som övervägt riskerna kan själv bedöma om det är värt konsekvenserna. Tyvärr sker ju våra handlingar sällan så. Vi börjar inte röka för att vi efter lång eftertanke insett att det är det bästa alternativet. Vi blir inte alkoholister för att vi ser det som ett karriärsteg. Människors livssituation påverkar och den påverkar diskriminerande. Ohälsa är inte jämnt spritt över befolkningen. Jag tror att det är social utsatthet och samhälleliga faktorer snarare än bristande intelligens och moral, som gör att människor tar dåliga beslut och gör dåliga val.

Skatt är ett sätt för staten att reglera prisnivåer, som i sin tur är ett sätt att styra konsumtion. De produkter vi gemensamt tycker kan vara skadliga väljer vi att beskatta. Ett alternativ är ju att ha statlig prissättning eller att låta producenterna själva sköta begränsningen av konsumtion av deras varor. Båda de alternativen har sina nackdelar. Information och upplysning kommer man såklart långt med, men man kan fråga sig när man senast såg ett upplysningsprogram om plastindustrin, sköljmedel, eller industrifärger. Vissa saker intresserar mer än annat. Och om det bara ska vara intresset som styr kommer många saker falla i glömska.

Jag delar inte Elsas syn på köttskatt, fettskatt, förbud mot transfetter med mera. Jag vill ha ett samhälle där vi på politisk väg kan påverka. Där demokratin kan påverka i större grad. Där vi inte ser till våra egna behov i första hand utan till samhälleliga konsekvenser. Jag står gärna i kö utanför systemet om det minskar antalet misshandlade fruar. Jag låter gärna bli att köpa kemikalier om de i fel händer kan orsaka skada. Jag ser gärna att staten, alltså vi tillsammans, tar en större del i att göra handelsfrågorna mer rättvisa och mer öppna för debatt och demokratiska beslut, även om det innebär att jag inte får välja exakt vad jag vill. För om vi kan rösta om något tillsammans, så kan vi ta gemensamt ansvar.

Vi vet att det brinner. Huset brinner, konsekvenserna förstår vi, men vi vill inte tänka på det nu. Med var sin vattenflaska skvätter vi på väggarna och vi tänker på att inte spola för mycket i kranarna ifall någon, som är i delen av huset som brinner mest, skulle vilja använda det för att släcka lågorna.

Vi ser på varandra bekymrat, det här är inte bra, säger vi. Vi bor i ett trähus, att det brinner är inte bra. Vi fyller våra flaskor igen, försiktigt, så att vi inte spiller och gör fläckar på parkettgolven, för om branden inte når till oss, vore det ju så förargligt med fläckar.

Vi ropar ut genom fönstret, försöker få reda på hur illa det är ställt. Kanske borde vi gå ut. Kanske borde vi göra kedjor med vattnet. Kasta hinkar över lågorna istället för att skvätta med flaskorna. Men man vet ju aldrig. Kanske behövs det inte. Kanske slocknar det av sig själv. Kanske gör vårt skvättande att luftfuktigheten ökar tillräckligt för att elden inte ska sprida sig utan långsamt slockna. Vi hoppas att vi inte ska behöva gå ut.

Kanske har någon rökt i sängen, eller glömt ett ljus tänt. Och då får de minsann släcka själva. Om de har gjort fel, får de stå för det. För när vi bor tillsammans i huset måste var och en ta ansvar. Och hos dem behövs stearinljusen, hos oss har vi lampor. Om de vill se på kvällen får de ta ansvaret för det. Vi valde den bättre delen av huset, vi har redan gjort vår del. Nu är det upp till dem.

Fast hur kan vi veta att det brinner på riktigt egentligen. Kanske skickar de ut rök för att tvinga ut oss. Kanske skriker de för att skrämma oss att ge upp våra rum. De får inte lyckas med det.

Vi bestämmer oss. Vi sätter ner foten. Oavsett varför det brinner, oavsett vems fel det är kommer vi att göra vår del. Vi kommer visa att vi inte är sådana som ger upp, som lämnar andra i sticket. Vi kommer kämpa tillsammans.

Stolta över vårt ställningstagande börjar vi hissa ner våra vattenflaskor, genom fönstren så att de som kastar vattnet ska slippa gå så långt, så att de ska få vattnet precis där det behövs. Och vi har gott om vattenflaskor. Nu kan ingen säga att vi inte hjälpte till.