
Vatten och lagstiftning
Ett lands vattenlagstiftning är nära relaterat till två faktorer; landets politiskt-ekonomiska system och landets tillgång på vatten. Detta har lett till de radikalt olika synerna på vatten som visas upp i lagstiftningar runt om i världen.
I länder där det är gott om vatten och där det har funnits en stark nationalstat (ex. nordeuropa) har lagstiftningen gett medborgarna ett slags frihet under ansvarstillstånd. Antingen är användningen fri (Riparian rights doctrine) eller så begränsas uttaget av grundvatten (Correlative rights doctrine), allt under förutsättning att ingen åverkan är gjord på vattnets kvalitet. För att alla användare längs ett vattendrag ska få samma vattenkvalitet ska det återlämnas i samma skick som man tog upp det. Ingen kan äga vattnet, även om ägare kan få förtur på användandet av vatten på sin mark. Systemet bygger på att det finns myndigheter som kan kontrollera användandet och ett stort mått tilltro till användarnas sunda förnuft.
I länder med begränsad tillgång på vatten så finns det tre olika sätt att hantera vattenlagstiftning. Mer marknadsorienterade länder (ex. USA) har ibland valt att göra om vatten till en ren handelsvara (The prior appropriation rights doctrine). Det fungerar så att den som är först på plats vid en källa eller längst upp långs ett flöde har rätt att sälja vatten oberoende av konsekvenser för andra användare. Ett exempel på när systemet kan missbrukas är den tidigare nämnda Rio Grande i USA och Mexico. Läs mer »